Inspirerande läsning

By | oktober 20, 2012

ljudenfrankosmos
Så här skriver Peter Nilson i sin bok ‘Ljuden från kosmos':

‘Det har hänt ett och annat på sistone som väcker nya tankar kring musik, vad den egentligen är och varför den existerar. Människans egenart som musikskapare har satts i fråga. Vi börjar ana att musik kan vara något helt annat än vi trodde.

Det handlar innerst inne om vår mänskliga identitet och kanske om människans plats i universum.

Musik är ett gåtfullt tilltal. Någon vill säga oss någonting som aldrig kan fångas i ord. Musiken är äldre än språket. Många fler varelser än vi tycks på ett eller annat sätt ha upptäckt den. Gibbonapan sjunger liksom sommargyllingen och staren. Men vet de att de sjunger? Vad innebär sången mer än revirbevakning eller lockrop? Har koltrasten ens en aning om sin egen musikaliska fantasi?

Fågelsång och vindsus. Insektssurr och åskmuller. Böljeslag vid stranden, flodens dova sorl, bäckens brus, regnets förunderliga evighetsljud.

Känsla och intelligens är helt olika fenomen, det har vi vetat länge. Våra känslor tycks ha en längre och mer komplicerad historia än våra tankar därför att de hör hemma i mer ålderdomliga skikt i vår hjärna, strukturer med anor från reptilåldern eller bortom den. Vad vi upplever inför musik har sällan någon rationell förklaring. Det finns människor som genom hjärnskador har förlorat allt minne för musik, de kan inte skilja på toner, och om man spelar för dem försäkrar de att de inte hörde någonting. Men om man frågar om det var glad eller sorgsen musik de hörde vet de svaret.

Naturen dukar upp sin musikaliska mångfald inför våra öron. Hovklappret från en häst, ett knarrande gammalt träd i höststormen, ett ugglerop i vårkvällen. Vi lyssnar och tar till vara en liten del av tillvarons rikedom, liksom vi med andra sinnen tar till vara blomdoft, färger och ljus. Men vad är det som händer när vi lyssnar?

Quid est musica? Vad är musik? Oräkneliga böcker genom tusen år av västerländsk musikhistoria har börjat så.

Man frågade Bach vad musikalisk skönhet var för något. Han svarade: Det som behagar Gud.

Regnet strilar i min trädgård, det böjer malörtens och dragonens höga stänglar i kryddlandet, samlar sig till små rännilar längs allén. Regnet sorlar och viskar som bara en oändlighet av vattendroppar kan. Regndropparna samtalar / vänligt med varandra / när de slår mot blecket, skriver Harry Martinsson. Visst samtalar de: men som i all annan musik är det ljud som inte ryms inom språkets gränser, och poeten försöker inte beskriva vad samtalet handlar om. Inte ens poeter förmår tolka regnets ljud. Ändå kan vi uppleva det som om det vore ett slags språk, som om ljudet berättade något.

Ett tilltal ur själva kosmos. Den lilla del av kosmos som ramas in av moln och regndis och de våta kronorna i min trädgård en tidig morgon i augusti när jag sätter igång min dator för att börja skriva min bok.’

Den här texten väcker så mycket tankar hos mig varje gång jag läser den, så jag har inte kommit längre i boken än så här på flera dagar. Jag måste stanna där och fundera någon dag till. Och jag tänker på, att de barn jag spelar ihop med verkar känna ljudens och musikens innebörd glasklart. De vet det här, och därför övervinner de alla svårigheter för att kunna delta i spelandet. Motorik, koncentration, fokus, rädsla att göra fel eller sticka ut, känslig hörsel osv inga hinder är höga nog. Bara tiden finns, och det gör den väl, eller hur?

‘Ljuden från kosmos’ av Peter Nilson är utgiven på Norstedts förlag 2000.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *