Svängiga sjuåringar

By | januari 24, 2012

1318497528495d1e0fd5

Förra veckan var det uppehåll i Skapande Skola-projektet ”Musiklådan möter 1orna” men den här veckan har jag träffat tre skönt svängande klasser. Varje klass som jag träffar, som är fler än 14 elever, delar jag först in i 2 grupper för ett ”prova-på-pass” där barnen själva fritt får prova alla instrumenten utan något som helst krav på struktur från min sida.

 

Igår häpnade jag över ett 10-tal 7-åringar som, på det mest självklara vis, satte sig att spela trummor tillsammans och föll in i en gemensam puls. Redan efter några minuter var de så samspelta så att jag gapade. Och jag funderar över vad det kan bero på – är det en vana vid att samarbeta, eller uttrycker samspeltheten en gemensam harmonisk känsla i gruppen? Vad tror du?

 

Detta att jag delar in klassen i mindre grupper gör att barnen får tillgång till mig i en högre omfattning. Dessutom hinner jag ta mej an de som av ett eller annat skäl känner sig osäkra eller obekväma i situationen. Alla de barn som bara tycker att det är lattjolajban sysselsätter sig själva och varandra i nyfiken upptäckarglädje och provar sig systematiskt fram bland instrumenten.

 

Men några vet inte alls var de ska börja och vågar inte ens ta upp ett instrument. Jag kan få leka, föreslå eller visa något som jag sen lämnar över till barnet. Jag brukar börja med att rulla över ett rytm-ägg på golvet och se om barnet plockar upp det. Eller så sätter jag mig i närheten och plinkar lite på en kalimba eller raspar på en gurka för att väcka intresse och visa hur man gör, och sedan räcka fram instrumentet och se om barnet vill pröva. Det brukar lossna efter en stund.

 

En gång hade jag en pojke som inte lät sig lockas att delta, men han ville ändå sitta kvar i rummet. Efter ca 40 minuter hade vi bara en kort stund kvar, och plötsligt kröp han fram till amadindan och spelade de sista minuterna av hjärtats lust. Jag tror att han ville kolla hur de andra barnen gjorde och att det var OK med oss vuxna, innan han själv vågade prova.

 

Det här med 1a passet i mindre grupp ger också en annan fördel, nämligen att jag till vårt 2a pass har en uppfattning om vilken nivå jag kan lägga vårt gemensamma spelande på. I en uppmärksam och lyssnande grupp kan det handla om en gemensam improvisation. I en annan grupp där fler bara gör ”sin grej” så kanske jag tar fram gitarren och spelar några låtar som hela gruppen är med och kompar.

 

Ju fler klasser jag träffar desto fler stigar trampar jag upp för mig själv, så att jag kan välja väg utefter hur de olika momenten faller ut. Det finns inte en grupp som liknar en annan, alla behöver en unik handledning för att komma fram dit jag vill ta dem: Att få en glädjefull upplevelse av att spela tillsammans i grupp.

One thought on “Svängiga sjuåringar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *